Om att besiktiga ett hus

En besiktning av en byggnad, även kallad syneförrättning, omfattar oftast hela byggnaden invändig och utvändigt. Den ska utföras av kunnig och erfaren personal, men det betyder inte att du kan se besiktningsprotokollet som en exakt dokumentation över husets skick. Snarare att den ger en relevant bild av byggnadens status avseende till exempel sprickor och andra synliga skador. Resultatet kan nämligen påverkas av ett flertal faktorer. Innomhus kan det till exempel vara dåligt ljus eller som när golv- och väggytor är täckta av mattor, möbler och tavlor. Utvändigt kan resultatet istället påverkas av väderlek, nederbörd och yttre ljusförhållanden. Du kan ha bländande solsken, skymning eller mulet väder. Ytterligare en faktor är tiden som går mellan för- och efterbesiktning. Förutsättningarna avseende väder och årstid ofta är olika från en besiktning till en annan.

Det är byggnadens konstruktion och valet av material som avgör vilka förändringar man kan förvänta sig över tid. Alla material förändras naturligt, som till exempel vid sprickbildningar orsakade av årstids- och klimatväxlingar. Här nedan kan du lära dig mer om några olika typer av byggnadsdelar och konstruktioner där det inte är ovanligt med skador.

Träregelstomme med beklädnadsskivor av trä eller gips

Här uppstår ofta sprickor invändigt i skivfogar, helt naturligt på grund av att virket i väggstommen rör sig något. Rörelsen beror bland annat på växlingar i temperatur och luftfuktighet. Du kan förvänta dig fogsprickor i skivskarvar. Om skarvarna har förstärkts på ett fackmässigt sätt före till exempel målning eller tapetsering är risken mindre.

Invändiga ytskikt av kakel eller klinker

Kakel och klinker och mellanliggande fogbruk är styva och rörelsekänsliga material som kräver ett stumt och styvt underlag. Branschreglerna för den här typen av konstruktioner med ytskikt bestående av keramikplattor förändras och skärps kontinuerligt för att minimera skaderisken. Nyligen ersattes ”PERs Branschregler för våtrum” (1999) av "Byggkeramikrådets branschregler för våtrum, BBV" (2007).

I äldre våtrum och våtrum som byggts utan att branschreglerna har följts, är ofta underlaget för keramikplattorna inte tillräckligt stumt och styvt på golv och väggar. Det innebär att det ofta finns sprickor i fogar och plattor, vilket i förlängningen kan leda till att tätskiktet skadas och det uppstår läckage. Branschreglerna innehåller anvisningar om våtrumssystem och vikten av att hålla sig till ett system och ett fabrikat. Ett vanligt sätt att avvika från reglerna är just att blanda produkter från olika tillverkare, vilket kan leda till dålig vidhäftning mellan produkterna. Följden av det blir att materialet ligger löst, vilket på fackspråk kallas för ”bom”.

Fasadbeklädnad av kalksandsten (mexisten)

Fasadbeklädnad bestående av kalksandsten var mycket populärt under 60- och 70-talet. Kalksandsten tillverkas genom att man under värme och högt tryck pressar kalksand. Stenen ska inte jämföras med vanligt lertegel, eftersom den är betydligt svagare och känsligare för rörelser än lerteglet. Sidorna på kalksandstenen är oftast släta, vilket medför att vidhäftningen mot murbruket är mycket sämre än för en tegelsten. Det innebär att sprickor i stenar och fogar är vanliga i den här typen av fasader, oftast i anslutning mot dörrar och fönster.

Fasadbeklädnad av puts

En husfasad som består av puts uppfattas som stabil och gedigen, kanske för att puts har använts som fasadbeklädnad i tusentals år. Putsen ligger på en stomme av murverk.
Det finns olika putssystem, som tjockputs och tunnputs, och olika putstyper, till exempel mineraliska och organiska eller vattenupptagande och vattenavvisande. Typen bestäms av sammansättningen av bindmedel, ballast och tillsatsmedel.

Puts på massiv stomme av murverk, betong eller trä/revetering (varmvägg)

Puts är känslig för att länge och återkommande utsättas för stänk av vatten. Stor vikt läggs därför på utformning och utförande av anslutningar mot karmar, fönsterbänkar, plåtar, beslag och stänkskydd. Skador kan uppstå i form av urlakning av bindemedel i putsen eller som frostsprängning, med sprickor och lös puts som följd.

Vid renovering eller reparation av puts på den här typen av fasad eller sockel är det viktigt att valet av putsbruk anpassas till det underliggande brukets egenskaper. Putsbruk finns i flera hållfasthetsklasser, beroende på bland annat bindemedel, ballast och tillsatser. Om fel typ av bruk har använts, till exempel en stark puts på en svagare, finns risk för skador i form av släpp, bom, sprickor och i förlängningen nedfallen puts.

Puts på isolering på regelstomme, utfackningsvägg eller tilläggsisolering

Puts på värmeisolering började användas på 70-talet och då ofta i samband med tilläggsisolering. Idag är det här troligen den allra vanligaste fasadbeklädnaden. De olika putssystemen är tjock eller tunn puts på mineralull, tunn puts på cellplast och tunn puts på skivmaterial.

På tjock traditionell kalkcementputs med stålnätsarmering på mineralull är skador i form av sprickbildning vanligt förekommande. Sprickorna beror oftast på dels att putsen krymper och dels att armeringen i putsskiktet inte är optimalt placerad.

Ett annat putssystem som kan vara känsligt är en organisk, tunn puts på isolering. Där uppstår skador om vatten kan tränga in genom sprickor eller bristfälligt utformade plåtbeslag och infästningsdetaljer. Uttorkningen är mycket långsam i den här typen av puts på grund av att den är relativt diffusionstät. Skador kan uppstå som sprickor och bom på grund av frostsprängning.